I samisk tradition var berättarkonsten högt utvecklad. Det vanligaste var att berättelser, myter och sagor berättades från generation till generation. Man berättade gamla fabler, sänger och historier om hjältar. En återkommande person i berättelserna är Stállo, en stor och stark, men lite enfaldig främling som levde bland samerna.
"Stállos dotter var gift med en sameyngling och hade två barn. Stállo och hans fru Luttak bjöd dotterns familj till sig. Dottern ville emellertid inte komma eftersom hon inte litade på sina föräldrar. Hennes föräldrar åt nämligen människor. Hennes man ville dock fara. Han sade:
- Nog kan du lite på dina föräldrar. De äter väl inte sina egna barnbarn.
De accepterade morföräldrarnas inbjudan. När de väl var där ville Luttak ta hand om sina barnbarn och de lät henne göra det.
Dagen gick och de hörde inte av sina barn. När Stállos måg stod utanför kåtan fick han höra Luttak säga:
- Det är gott med barnöga, mumsade hon. Skicka mig fler.
Stállo smackade och sade:
- Jo, nog är det gott med människokött. Inatt tar vi och dödar de andra två.
Sameyngligen sprang till sin fru och berättade vad han hade hört. De smed en plan om hur de skulle fly och klara sig ur knipan.
Natten kom och Stállo och Luttak smög mot dotterns kåta. Stállo hade med sig ett spett och det stack han rakt genom tältduken på den plats han trodde att dottern och hennes man sov. Blodet sprutade och Luttak myste förnöjt:
- He he, vad blodigt de är.
Stállo och Luttak sprang runt kåtan för att beskåda sina byten upptäkte de att halva kåtaduken var borta. Dottern och mannen hade delat på kåtaduken och lagt in blodsäckar istället för sina egna kroppar. Den andra hälften av tältduken hade de själva tagit med sig på flykten. Nu när Stállo och Luttak upptäkte detta var dottern och mågen redan långt borta på fjället. Detta sägs vara en av förklaringarna till att tältduken är delad i två hälfter."
